I'm leaving without them

 
Orden har liksom stockat sig i halsen. Uttrycker mig själv med citat från låtar och weheartit, lyssnar på sån där konstig, djup indiepop och svenska Kent och Håkan Hellström. Men tro mig, jag vill verkligen verkligen skriva sådär poetiskt och internskämtigt som jag brukar, fast annat tar liksom över huvudet och tänkandet. Kompiskaos, krossade hjärtan och sånt, det hanterar jag inte så bra. Särskilt inte allt på en gång. Får ofta höra: åh vad snäll du är. Men när det kommer till kritan, så är det jag som sviker. Jag som säger nej. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här: (tänk på att jag går igenom och godkänner kommentarerna innan de publiceras, och att spam/reklam filtreras bort)

Namn:
Stammis?

E-postadress: (publiceras ej)

Blogg/hemsida?:

Kommentar:

Trackback